[2011-08-29]
Det är höst!
Det känns i luften. Den är svalare, klarare liksom. Ritterna ute, på slingan, på utebanorna, i skog och mark bli färre och färre. Därför bestämmer jag mig för att rida fram ute inför träningen. Försöker variera underlaget, inte nöta på Hästen.
Jag skrittar fram längs slingan, lång tygel. Hästen lufsar på, avslappnat och bekvämt. Blir lite ivrig när jag tar tyglarna, vill iväg. En galopp kanske? Men lugnar sig snart när han förstår att än blir det inget galoppsande utan bara jobb med form, i skritt och lite trav.
Plötsligt ser jag den! Älgen! Den är långt borta, men det känns nära, nära. Älgen har höjt sitt huvud, fått syn på något, rest hela sin ståtliga krona och så sätter den iväg. Jag ser kronan sväva ovanför vassen. Älgen springer fort nu. Och rakt emot oss. Hästen kastar med huvudet, drar in lite luft i näsborrarna, känner vittringen. Jag krymper på hästryggen, eller är det Hästen som växer? Jag känner mig plötsligt liten, liten…
Jag gör halt, står stilla, klappar Hästen. Ovanför vassen ser jag kronan som kommer närmare och närmare. Det går fort, kronan ser enorm ut och jag krymper lite till där jag sitter på Hästen. Hästen står blickstilla, har ännu inte riktigt fattat. Han har bara känt lukten, inte sett den. Jag överväger alternativen. Sitta kvar på hästryggen, vända Hästen och riskera att han skenar från Älgen? Sitta av Hästen och försöka hålla i honom om han får panik? Snabbt rida in i en av sommarhagarna och hoppas att Älgen inte följer efter? Sitta av, släppa lös hästen i sommarhagen? Inget av alternativen känns vidare bra. Sekunderna känns milslånga. Och varför i hela friden tog jag inte hjälmen? Hur korkad får man vara? Snabbt fattar jag ett beslut om att aldrig mer rida utan hjälm.
Älgen har nu nått fram till stigen mitt emot oss, ca sju meter bort. Med ett sorts schvissande ljud kommer den fram bakom vassen. Och vi står öga mot öga under en hundradels sekund. Hästen skälver till, lungorna fylls med luft, hjärtat slår, slår, slår. Det känns som en bongotrumma i Hästens kropp. Som att kroppen är nära en explosion.
Och så, helt oväntat, ofattbart snabbt vänder Älgen helt om. Den höjer huvudet, tar sikte i fjärran och travar bort samma väg som den kom. Jag ser kronan vaja ovanför vassen. Längre och längre bort. Bongotrumman i Hästens kropp upphör så småningom, ljudet av explosiva hjärtslag tonar ut och vi kan något försenade skritta upp till banan och den väntande tränaren.
Camilla Lundberg
